|
Randor,
vittror, älvor, näcken, häxor, troll och jättar har alltid funnits
i vår folktro. Numera är det dock ett
fåtal som ser dessa väsen,
kanske beroende på att allt färre är ute i naturen och de som
händelsevis ser
dessa väsen håller nog tyst om detta. Men hav
förtröstan du modige vandrare. Du har större chans än den
mindre
modiga bredbandsletaren att få se ett levande väsen.
I dessa
skogar finns ett speciellt väsen som kallas för Gröngubben. I boken
”Från källorna till havet” av
K-E Forsslund står följande:
”Här uppe i Orsberget sköt Nissliss
Anders en varg från en orrkoja, här hade han sina fågelsnaror och
kasta
snöboll på ett lodjur som satt mitt i vägen för honom när han
var ute för att vittja snaror. I närheten ligger
”Grön gubbens bôtten”, en kolbotten på sidan om Bäsenmyra mitt för Stegaråsväjjen:
Nissliss Anders hörde
honom hugga frusen stybb på botten, men inget
fjät syntes efter honom i snön, och Kvickes Erik såg honom
med egna ögön; han satt en kväll ti kôlningskurn, då kom en gubbe in som var
grönklädd och hade grönt hår
och skägg, ”jussom tocken där mösa sôm
häng på gränan” (skogsrå i manlig skepnad –– skogen själv i
människogestalt). Han satte sig på laven, satt där en stund utan att
svara på Kvickes Fars frågor, reste sig
och sa:- Nä nu ska ja fäll ut
å gå å ställa mä mitt. Då frågte Kvickes Far var han var hemma, och
då peka
Grön gubben runtikring och sa ”-ja bor allt hännä överallt.”
|
|